Det är är Keelas brorsa Dagge! Han brukar kallas för Daggmar, Bertil, Muffe, Mufflon, Mopsen, Moppen, Tjockis...ja you name it. Men kärt barn har många namn. Dagge är snart 8 år, nästan döv och nästan helt tandlös. Han är världsabäst. Han behöver aldrig koppel, och han följer en alltid som en skugga. Dock snarkar han som en fyllgubbe. Han har vart en tokbra mentor för Keela och han älskar henne mer än något. Givetvis tycker han att hon är pest i bland, men över lag, som tex när Keela maniskt putsar hans öron, så är de bundisar. Det som är bra med att hon vuxit upp med en Mops är just det att hon är en fena på att läsa av hundar i och med att hon är van med konstiga signaler redan från början. Jag menar hur lätt är det för en vovve att läsa en mops? Dom har ju ingen näsa o knorrsvans. Så Keela är sketa bra på att läsa hundspråk. Vilket är jäkla bra faktiskt. Daggmannen älskar puppisar (forumot när de hänger i hans skrynklor o drar han i knorren) så jag vet att han kommer nog hälsa på flitigt i valplådan   

Imorse när jag vaknade ville Keela knappt gå upp. Hon hade hoppat upp i sängen och vi vaknade verkligen skedandes. Hon hade krypit upp i famnen på mig och det var så himla mysigt.   

Till min förvåning var det alldeles vitt ute när jag kikade ut genom fönstret. När den lilla vildingen väl valt att gå upp för dagen blev hon rätt sur när hon såg att jag plockat fram hennes vintertäcke. Hon hatar det. I alla fall de första dagarna, då går hon som om hon vore stelopererad. Men lilla snuttan har ju så tunn päls så annars fryser hon ju massor! Men när vi kom ut blev hon ganska glad för där fanns ju så mycket snö! Hej Bullfnatt kan jag säga, som hon for runt! Nu sitter hon här i fönstret och kikar ut över snön, blir nog till att kasta lite snöboll sen, det är skoj!